Olika personlighetstester
Det förekommer en mängd olika personlighetstester vars modeller bygger på färg
Nedan finner du exempel på ett par av dessa.
Myer-Briggs Type Indicator
Det här personlighetstestet framställdes under 1900-talet av amatörpsykologerna Isabell Myers och hennes mor, Katherine C Briggs. Testet bygger på psykiatern Carl Gustav Jungs teorier om psykologiska arketyper.
Trots att testet är ett av världens mest använda personlighetstester saknar det vetenskapligt stöd och närmast är att betrakta som pseudovetenslap. Testet är därför oerhört mottagligt för vetenskaplig kritik. Trots det har det fått en bred spridning över världen.
Förespråkarna menar att testet är ett bra verktyg för självkännedom och personlig utveckling. Det används bland annat för grupputveckling och/eller i samband med rekrytering av personal. Även som ett verktyg som används för att uppnå förståelse för olikheter i personlighet. Något som även skulle kunna leda till undvikande av missförstånd och till och med förhindra av uppkomsten av konflikter. Likaså hävdas det att testets positiva sida är att man i verksamheter kan dra nytta av chefens eller den enskilde medarbetarens olika styrkor.
Myer-Briggs Type Indicator används också som en utgångspunkt för reflektion kring olika lärostilar. Det sägs bidra till att öka ens skicklighet i bemötande av personer med annan personlighetsstil och för att bli klar över den egna ledarstilen.
Varpå en varning bör hörsammas. Risken är överhängande för förekomsten av gravt generaliserande, vilket innebär en alltför smal syn på människor och deras psykologiska natur. Testet kan enbart ge ett hum om hur människor fungerar, något som kan skifta från en situation till en annan, från ett gruppdeltagande till ett annat. Därmed kan det svårligen ge sanningar om hur människor fungerar eller vad som triggar vissa beteenden i samspel med andra.
Myers-Briggs-testet är därför ett dåligt verktyg för att förutspå en persons kommande arbetsprestationer. Därmed är testet direkt olämpligt som rekryteringsverktyg.
DISC-analys
Det här analysverktyget bygger på psykologen, uppfinnaren, självhjälps- och serietidningsförfattaren William Moulton Marstons teorier.
Även DISC-analysen har fått stor spridning i världen och även den saknar vetenskapligt stöd. Likt Myer-Briggs Type Indicator-testet är DISC-analysen att betrakta som pseudovetenskap, varför det också är mottagligt för vetenskaplig kritik.
Något som den svenske författaren och självutnämnde beteendevetaren (utan akademiska meriter på det området) Thomas Erikson, erhållit efter det att hans bok ”Omgiven av idioter” fått en närmast viral spridning globalt sett.
Testet används dessvärre som ett verktyg i karriärplanering vilket på mer än ett sätt är ytterst kontraproduktivt. Alldeles särskilt som DISC-analysen likt Myer-Briggs Type Indicator-testet endast kan ge en antydan om en persons arbetskapacitet och därför är en extremt dålig indikator avseende en persons förmåga att leda medarbetare, passa för en viss tjänst och/eller utföra vissa arbetsuppgifter.
Analysen kopplas till fyra beteendestilar (D, I, S, C) som kopplas till fyra DISC färger. Dominant – en ”röd” person som lägger vikten på att uppnå resultat. Inflytande – en ”gul” person som lägger tonvikten på att påverka andra. Stabil – en ”grön” person som lägger tonvikten på samarbete. Konformitet – en ”blå” person som lägger tonvikten på kvalitet och noggrannhet.
Dock har båda dessa tester och dess valda kulörer inget med det färgpsykologin visar på hur färger påverkar våra sinnen.
Något som i och för sig kan skifta delvis beroende på kultur och etnografiska preferenser.